För 10 år sedan var jag au-pair i London. Det var en varm höst kommer jag ihåg, lite som svensk sensommar. EMU valkampanjen pågick för fullt hemma i Sverige, det kändes avlägset, jag hade tankarna på annat. Nytt land, ny stad och nytt umgänge.
Den 10e september läser jag på Aftonbladet att Anna Lindh har blivit knivskuren utanför NK i Stockholm. De första rapporterna gör gällande att det är allvarligt men att hon kommer att klara sig. Det som pågår hemma känns nu helt närvarande. Det är med oro som jag går och lägger mig den kvällen. Morgonen därpå läser jag att Anna Lindh avlidit av sina skador. Världen stannar upp, jag blir kall, det blir plötsligt vinter inombords. En av de allra främsta svenska politikerna är död och historien tar sig en annan vändning.
Valåret 2006 ställs en trött Göran Persson mot en energisk Frederik Reinfeldt och den nybildade Alliansen. Socialdemokraterna förlorar valet och en borgerlig regeringsepok inleds. Om morden inte inträffat hade det kunnat sett annorlunda ut. Anna Lindh hade tagit över efter Göran Persson och Sverige hade med största sannolikt fått sin första kvinnliga statsminister. En statsminister som hade stått upp för solidariska värderingar och som hade kunnat vara en stark och fri röst in den internationella debatten.
Nu blev det inte så, Sverige är idag ett kallare land än för 10 år sedan och saknaden efter Anna Lindh i politiken är fortfarande stor.
2 comments:
Fint skrivet!!
Ja, fint skrivet Erik! Tänk vad begreppet solidaritet har blivit ett icke-utryck idag. Det stod högt i kurs när jag var ung. Ja, det fanns kvar för tio år sen också. Vi som lever vidare har ett ansvar för att återerövra allt det som solidaritet står för. Till exempel att tycka det är självklart att betala tillräckligt mycket i skatt så att alla får del av välfärden. Att det finns fler än jag som har rätt att ha det bra.
Ett samhälle där många fryser är inte bra för någon. Hoppas det redan börjat blåsa varmare vindar!
Post a Comment